Kyrkans interiör
Ikonostasen och melkiterna
Vad en ikonostas är, vem som skapade den i Saint-Julien-le-Pauvre, hur den skars ned och restaurerades, och vilka melkiterna är.
Reservera din plats till konserten ↗Snabbt svar
Den förgyllda träskärmen i östra änden av Saint-Julien-le-Pauvre är en ikonostas, ikonskärmen i en kyrka med bysantinsk rit. Den tillverkades i Damaskus av Girgi Bitar och invigdes 1891, beskars på 1950-talet och restaurerades till 2012. Kyrkan har tillhört den melkitiska grekisk-katolska församlingen sedan 1889.
Vad en ikonostas är
Inom den bysantinska riten är en ikonostas den skärm av målade ikoner som skiljer altaret från långhuset. Den är inte så mycket en barriär som en tröskel, en plats där församlingen och altaret möts. De flesta västerländska kyrkor har ingen motsvarighet. Kliv in i Saint-Julien-le-Pauvre med förväntan om ett högaltare och möts i stället av denna vägg av ikoner och fördragna dörrar – det första tecknet på att kyrkan tillhör en annan tradition än den gotiska katedralen i närheten.
Vem som har skapat den
Ikonostasen i Saint-Julien-le-Pauvre tillverkades i Damaskus i Syrien av möbelsnickaren Girgi Bitar och invigdes 1891, två år efter att den melkitiska församlingen hade tagit emot kyrkan. Det är en skuren träskärm med rader av målade ikoner, fördragna dörrar och ett kors ovanför. En Pariskyrka med en skärm tillverkad i Damaskus är en liten detalj som visar hur långt församlingens band sträcker sig: församlingen tillhör en kyrka vars rötter finns i den kristna gemenskapen i Antiokia.
Nedskuren, sedan återställd
På 1950-talet lät dåvarande kyrkoherden skära av toppen på ikonostasen för att ge bättre sikt mot absiden. Därmed försvann den övre raden med sina apostlar kring Kristus, och tretton ikoner togs bort. År 2011 erbjöd Gergi Bitars sonson, Gaby Bitar, sin hjälp att återställa skärmen till dess ursprungliga form. Elva av de tretton saknade ikonerna återfanns, en möbelsnickare och en konservator byggde upp den skurna ramen på nytt och målade de två som saknades, och arbetet slutfördes 2012.
Vilka melkiterna är
Den melkitiska grekisk-katolska kyrkan är en östlig katolsk kyrka i full gemenskap med Rom. Den spårar sina rötter till den kristna gemenskapen i Antiokia och bröt sig loss från det kalcedonska patriarkatet i Antiokia 1724, då den ingick gemenskap med påven. Den följer den bysantinska riten, samma liturgiska tradition som de östortodoxa kyrkorna använder. Ordet melkit kommer från syriska och arabiska ord för kung och kunglig. Dess största gemenskaper finns i Libanon och Syrien, och Parisförsamlingen i Saint-Julien har funnits sedan 1889.
Att betrakta den från din plats
Vid en konsert är det ikonostasen du har framför dig. Ikonerna är lättast att läsa rad för rad: den nedre raden rymmer de stora ikonerna intill de centrala dörrarna, och de övre raderna mindre scener och gestalter. Du behöver inte känna till helgonen för att njuta av färgerna – röda förhängen mot mörkt skuret trä, glödande i lamporna. Eftersom kyrkan är en plats för tillbedjan bör du bemöta skärmen som du skulle bemöta scenen i vilket heligt rum som helst: betrakta den på nära håll, men håll avstånd och rör den inte. Fotografier tagna före en konsert, med stolarna på plats, visar hur nära de främre raderna sitter skärmen; välj om möjligt en plats som låter dig se de centrala dörrarna.
En levande församling
Kyrkan är inte ett museum. Gudstjänsterna följer den melkitiska församlingens kalender, och konserten delar långhuset med dem. Det är ett gott skäl att komma lite tidigt, sitta tyst och ta in rummet. Det är också ett skäl att klä sig med viss respekt och att bemöta byggnaden som församlingens egen.
Vanliga frågor
Är ikonostasen ursprunglig för kyrkan?
Nej. Den tillverkades i Damaskus i slutet av 1800-talet och invigdes 1891, efter att den melkitiska församlingen hade fått kyrkan.
Kan jag komma nära den?
På en konsert möter du den från din plats. Kyrkan är en gudstjänstlokal, så håll avstånd.
Har den någonsin skadats?
Dess övre del skars bort på 1950-talet, och ikonostasen återställdes till sin fulla form 2012.
Källor